När jag nyligen såg ytterligare några juniormatcher konstaterade jag att attityden på sidlinjerna skiljer sig ganska markant åt mellan lagen, och förvånande nog även mellan lag inom samma förening.
Jag tänker inte här ge mig in i vilken attityd som är “den rätta”, det är en mycket större fråga som jag inte har kompetens att avgöra, men ändå reflektera lite kring de diametrala motsatser som ibland inte går att undgå.
Det här är:
En Fotbollsfarsas Funderingar om Attityd.
—
Det var många matcher att följa härom helgen.
Jag såg bland annat ett U11-lag som drevs av en ensam coach. Han fokuserade på att lugnt och sakligt prata med spelarna om nästa spel, svara på eventuella frågor om det fanns tid, och gjorde skrattande high-fives med sina spelare när de sprang av planen.
Det såg onekligen aningen idylliskt ut.
Jag såg även ett U13-lag från samma förening som hade förmånen att ha flera coacher i sin stab, men där HC var den enda som hördes. Och som han hördes.
Fokus låg där på att låta spelare som gjort fel få veta det, och att volym och ordval skulle vara tillräckliga för att låta alla andra på sidlinjen veta hur missnöjd han var.
Båda dessa lag vann sina respektive matcher.
Coachingstilen påverkade inte resultatet i just dessa fall.
Men jag tänker på spelarna som i vinter tar steget från U11 till U13. Förändringen det då innebär att byta hälften av sina lagkamrater och troligen hela sin coachstab, kommer träffa dem hårdare än att bli blindsided, pancaked och spearade på planen.
– Vad hände, är det här inte för mig, måste jag bli vuxen nu?
Jag vet inte hur U15-staben ser ut i just denna förening, men om de spelare som är kvar efter två år i U13 där de tuffats till av coachingstilen kommer till ett U15 som leds på det mer avslappnade sättet, ja då kommer de få ytterligare en snyting. Denna gång kanske inte lika brutalt, men nu istället inspirationsmässigt.
– Va, är det ingen som bryr sig längre, är det bara en lek nu?
—
I vår smala värld, där vi faktiskt behöver vårda våra spelare för att våra lag och föreningar ska ha en framtid, är det så viktigt att attityden följer en röd tråd.
Föreningarna måste fundera över vilka de vill vara, tydligt kommunicera det internt, och se till att det verkligen efterlevs genom hela verksamheten.
Det går inte att långsiktigt bygga framgångsrika lag och spelare om attityden från coacher och andra runt laget helt baseras på personlig stil utan gemensam guidning.
Så oavsett om ni avslutar förluster med straffrundor och vinster med att utse en egen MVP som slipper bära sin egen väska, eller om det är glass till alla efter matchen oavsett resultat – hitta den röda tråd som passar just er förening!
——~——
Naturligtvis uppkommer situationer när matcher ställs på sin spets, några inch åt ena eller andra hållet kan avgöra slutresultatet. Lagen toppas, man kör en Hail Mary på fjärde och lång, en spelare är starkare än en annan, var det DPI eller OPI eller försökte båda bara fånga bollen? Och hur var det med holdingen på linjen?
Det hettar till.
När det hettar till måste våra spelare veta var de har sina coacher för att de ska fungera och våga prestera. Oavsett om det är avslappnade anything goes-attityden eller vinna är allt eller jag skyddar mina spelare alltid oavsett, så måste de vara trygga i att känna rätt förväntningar och rätt stöd för att kunna ta för sig och utvecklas när det verkligen gäller.
——~——
Det är tyvärr inte ovanligt att man ser en coach protestera sig till en 15y för osportsligt uppträdande, långt efter att spelarna på planen accepterat domen. Andra sidan kan få liknande “felaktiga” domslut emot sig, men där håller sig protesterna tillräckligt lågmälda för att inte få de gula fåglarna att flyga ur domarnas fickor och kamikazestörta framför coachernas fötter. Ytterligare andra funderar inte ens över rätt eller fel, utan accepterar rakt av domarnas slutsatser.
Vilken attityd har era sidlinjer? Vad säger era föreningar och era coachutbildningar? Jag säger inte att den ena eller andra är mer rätt, men tydligheten mot coacher och spelare tror jag är central för en långsiktigt välmående verksamhet.
——~——
Jag har varit med och formulerat små visitkort för Täby Flyers med en “uppförandekod” för föräldrar och fans på sidlinjen. Inte för att mästrande pracka på folk vår egen hemsnickrade sidlinjefilosofi, men för att visa hur vi önskar att atmosfär och attityd vid sidan av planen ska vara.
Vid fler än ett tillfälle har jag önskat att vi hade något liknande för coacher – både våra egna och motståndarnas.
Jag har alltid tyckt att den sport jag under ett antal år utövat och nu följer på nära håll är en sann gentlemannasport. Den är så fysisk på planen att man mellan spelen ska kunna vara gentlemän och -kvinnor genom att hjälpa varandra upp, uppmärksamma goda insatser, och respektera sina övermän.
——~——
Jag har fördomsfullt fnyst åt “hockeyfarsor” och snusdroppande “Kör över’åm gubbar!” som vrålats från sargkanten till 9-åringarna på isen som på hemvägen gråtande fått skäll i baksätet på kombin för att de lät sig bli nedslagna av busen i motståndarlaget.
Okej, mina fördomar kanske är lite väl fördomsfulla. Men jag tror att ni som läser ändå förstår mig och den skillnad jag tycker mig se och känna i sfären kring amerikansk fotboll, och som jag verkligen vill fortsätta se.
Kontrasten mellan sporterna är brutal, där vår fotbolls respekt och gentlemannaattityd är så långt man kan komma från de obligatoriska slagsmålen man ser i hockey, där både coacher och domare väntar lagom länge med att ge sig emellan – “för underhållningens skull”.
Sporterna jämförs ofta genom att vara explosiva och fysiska på liknande sätt. Men jag kan verkligen inte förstå hur ishockeyn kunde gå så fel. Vilken förälder vill lära sina barn att “om nån tacklar dig oschysst, släng handskarna och slå ner den jäveln”? För det blir bra underhållning.
——~——
Nu skulle inte det här handla om ishockey, utan om amerikansk fotboll och attityd från föreningar, coacher och sidlinjer i stort.
Men vi har avskräckande exempel runt omkring oss som jag inte vill ska smitta vår sport.
Jag gillar att i halvtid gå till kiosken, köpa kaffe och en kaka och snacka lite med föräldrar från Jets, Broncos, Royal Crowns, Roedeers, Mean Machines och alla andra vi brukar möta, och få ge dem beröm för lagandan eller deras linebackers eller hejaramsan, och fråga hur de fått tag på sina sponsorer.
Jag gillar att kunna säga till en motståndarcoach att han gör ett fantastiskt jobb med sina killar och tjejer, och få ett stort leende tillbaka och veta att nu fick han lite lite mer energi för att fortsätta bidra till att vår sport utvecklas lite lite längre.
Det är inte självklart att den här gemenskapen, sammanhållningen och respekten finns.
Den måste vårdas, och det är vi som måste göra det!
The post Fotbollsfarsan Funderar – Om Attityd appeared first on SFN.
